Gud Har Bestamt En Hvar Som Tror


Gud har bestämt in hvar, som tror,
Till ädelsten i Jesu ärekrona.
O, hvilken nåd af den, som bor
I höjden, där serafers sånger tona!

Men slipas måste stenen här,
Om mot Guds höga afsikt den skall svara,
Och smärtsam denna slipning är
Och synes ofta allt för länge vara.

Och alltsom därmed allvar är,
Skall stenen ren och genomskinlig blifva
Och skickad till att stråla där,
Gud vill af nåd en plats åt honom gifva.

O tänk, att stenen fattas in
I diademet kring hans kungapanna,
Som i barmhärtigt frälsarsinn’
Oss köpt förlåtelse, det himlamanna!

Må då ej gärna vi fördra;
Den smärta slipningen kan med si föra?
Hvart “ack” skall bli “halleluja”
En gång, och hvarje lidande upphöra.

Han huldt bevarar den, som tror,
Och dagligt renar i sitt blod och gifver
Sin dyra ädelsten en stor,
Oändlig ära, då den flyttad blifver.

Och då all världen skåda skall
Föraktad sten i himmelsk strålglans tindra;
Vid hela stjärnevärldars fall
Skall ingenting den stenens glans förhindra.

Ty ifrån evighetens sol
Skall ljuset honom härligt genomströmma,
Och ifrån Lammets kungastol
Den skall sin Jesu kärlek högt berömma.

Du är, o själ! en ädelsten,
Du, som på Jesus tror af allt ditt hjärta,
En ädelsten i honom ren,
Som slipas under kors och nöd och smärta.

Så din utkorelse ej glöm:
Att uti Herren Jesu krona skina
Till evig ära och beröm
För den barmhärtige, som känner sina!