Hvar Jag Gar I Skogar


Hvar jag går, i skogar, berg och dalar,
Följer mig en vän, jag hör hans r¨st.
Väl osynlig är han, men han talar:
Talar stundom varning, stundom tröst.
Det är herden god.
Väl var han döder,
Men han lefver i all evighet:
Sina hår han följer, vårdar, föder
Med osäglig trofasthet,
Sina får han följer, vårdar föder,
Med osäglig trofasthet.

Allt hvad vi till evig tid behöfva,
Allt i allom har jag i min vän;
Allt hvad som mitt hjärta kan bedröfva
Känner han och hjälper det igen.
Väl försvinner ofta vännen kära;
Men han sade själf: en liten tid:
Se’n en tid igen, och jag är nära;
Då blir åter fröjd och frid,
Se’n en tid igen, och jag är nära;
Då blir åter fröjd och frid.

När på Tomas segerfursten tänker,
Då han full af sorg och otro går;
Skyndar han och honom tillgång skänker
Att få se och röra vid hans sår.
Tomas, smält af Jesu hulda hjärta,
Öfvervunnen af hans marterskrud,
Ropar full af fröjd och kärlekssmärta
“O, in Herre och min Gud!”
Ropar full af fröjd och kärlekssmärta
“O, in Herre och min Gud!”

Skänk ock mig, o Jesus, denna lycka,
Som fördrifver otrons mörka qval!
Sårens bild i hjärtat värdes trycka
Till besegling af mitt nådaval!
Hulde herde, tänk därpå, att fåren,
Samlade vid evangelii ljud,
Känna blott af rösten och af såren
Dig, si Herre och sin Gud!
Känna blott af rösten och af såren
Dig, si Herre och sin Gud!

Följ mig, huldaste uppstungna hjärta,
På den väg jag genom öknen går!
Låt min tro, i glädje och i smärta,
Kunna hvila städs’ vid dina sår!
Låt mig somna vid ditt hulda sköte,
Låt mig uppstå, klädd uti din skrud;
Frälst och salig ropa vid ditt möte:
O, min Herre och min Gud!
Frälst och salig ropa vid ditt möte:
O, min Herre och min Gud!