Hvem Klappar Sa Sakt I Aftonens Frid


Hvem klappar så sakta i aftonens frid
På ditt hjärta?
Hvem nalkas med läkdom, så ljuflig och blid,
För själens förborgade smärta?

Måhända du hörde det klappandet förr
Och den rösten?
Hvi dröjer du ännu att öppna din dörr
För lifvet, för himmelska trösten?

Du känner det ofta så ödsligt och kallt
Midt i världen;
Du känner det nästan, som fattades allt,
Trots glansen af yrande flärden.

Hvar ros här på jorden sitt törne ju har,
Men den friden,
Som Jesus dig ger, intet törne har qvar,
När dagen en gång är förliden.