I En Djup Oandlig Skog


I en djup, oändlig skog,
Svart af moln, där åskan slog,
Gick ett litet barn en gång
Dagen lång.

Ja, den dagen var så lång,
Himlen mörk och skogen trång,
Barnet i sin ensamhet
Gick och grät.

Et lyssnar med glädje och fruktan
Till allt, hvad dess fader det säger.
Visst står det som barn i hans tuktan,
Men äger dock allt hvad han äger.

Visst möter det sorger på vägen,
Visst trycker ock korset dess skuldra;
Visst blir ock den trogne förlägen,
När skyarna svartna och bullra.