Tank Nar En Gang Den Dimma Ar Forsv


Tänk, när engång den dimma är försvunnen,
Det mörker, som omhöljer lifvet här,
Och när den dagen är för oss upprunnen,
Där Gud och Lammet evigt solen är!

Tänk då, när tron ej mer med tviflen strider,
Men allt är klart och ljust och visst för mig;
När hjärtat ej af glädand’skott mer svider,
Men frälst jag ser tilbaks på lifvets stig!

Tänk när för mig är löst hvar jordens gåta,
Hvart ängsligt “hvarför,” som jag grubblat på;
När de fördolda djupen sig upplåta,
Och jag får Herrens vägar klart förstå!

Tänk ännu mer, när med förklaradt öga
Jag honom ser, som här jag trodde på
Och bad och följde, – Tänk, när i det höga
Jag evigt säll skall för hans åsyn stå!

Den trogne Frälsaren, som här mig f¨ljde,
Mig all min synd förlät, mig tröstade,
Men mig till pröfning ofta djupt sig döljde;
Tänk, när en gång jag honom själf får se!